Året är

​2007, och vi är framme vid den fristående fortsättningen, ”Den svåra vägen hem”, av föregående års pjäs ”All vår längtan”. 

Även denna skriven av Tom Wilhelms och regi Göran Sjöholm.

Sommaren 1944 inleder sovjetarmén sin storoffensiv på Karelska näset. Finlands öde står på spel. 

Bröderna Erik och Armas Lassilas kompani befinner sig vid Koskenranta by när ryssarna anfaller. I byn finns också sårade soldater och några sjuksköterske-lottor – bland dem Eriks fästmö Veera. Armas lyckas föra Veera i säkerhet medan Erik tillsammans med en handfull soldater blir kvar för att uppehålla ryssarna.

Följande text fanns i programbladet:
”Den svåra vägen hem” är en fristående uppföljning till fjolårets pjäs, men medan ”All vår längtan” utspelades i sekelskiftet mellan 1800-talet och 1900-talet är handlingen i årets pjäs förlagd till 1940- och 1950-talets Finland. Delvis får vi träffa samma personer som i fjolsommarens produktion – nu väsentligt äldre.

På ett djupare plan handlar ”Den svåra vägen hem” om hur krig, stormaktspolitik och hemska händelser från det förflutna formar människorna – representerade av folket i en fiktiv österbottnisk by.
Det handlar om sorg, tragik, hat och tunga personliga förluster – men också om människans ständiga förmåga att resa sig, om framtidstro, hopp, kärlek och utveckling mot det som småningom skulle bli den finländska välfärdsstaten.

1940- och -50-talet var en politiskt och ekonomiskt osäker och hotfull tid. På det lokalplan – som pjäsen tar fasta på – blir försoning, insikt, solidaritet och sunt bondförnuft villkoren för överlevnad.
För att inte tala om den kärva och jordnära humorn – kanske det bästa av alla livselixir.



Annonser

Sommaren 2006

var det dags för urpremiär av ”All vår längtan”, en pjäs skriven av Tom Wilhelms och i regi av Göran Sjöholm.

Midsommarafton i en österbottnisk by någon gång i slutet av 1800-talet. I den förtrollande sköna sommarnatten får bondsonen Anders och pigan Katarina utlopp för sin heta längtan och lovar varandra evig kärlek. Men Anders far, Sigvard Pärsson har andra planer.

Han vill att Anders skall gifta sig med Beata, dotter till sågverksägaren Ruben Pass. De båda herrarna Pärsson och Pass är överens om att deras ”arrangemang” vore till nytta för alla parter. Framförallt vore den gemensamma ekonomiska nyttan avsevärd. Pärsson har skog och Pass behöver virke för sin såg till konkurrenskraftigt pris. I gengäld skulle Pärsson få friskt kapital för att utveckla gården. Den fattiga kontoristen Ingvar Mattsson hyser för sin del varma – och inte helt obesvarade – känslor för sågverksägardottern Beata. Prästen och upplysningsmannen Jakob Bränn har egna visioner om framtiden. Han kämpar för att få en skola till byn.

En helt

nyskriven pjäs av Monika Vikström-Jokela bjöd teatern på sommaren 2005, Sofias sommar. Regi Johan Fagerudd.

”Den här sommaren ska alla drömmar gå i uppfyllelse! Mamma Maj-Len ska öppna Hälsobana Nabba! Den har alla chanser att lyckas bättre än hennes morotsfarm ifjol. Pappa Bob ska äntligen bli klar med sitt livs skapelse, sommarkantaten! Den har alla chanser att lyckas bättre än tuppen han skapade här senast. Sune ska äntligen få lata sig, för nu har han ju blivit äventyrsguide. Och Sofia – hon ska bli cool: tjejen som alla beundrar. Som får vara med i gruppen Baby Dolls. Som inte behöver skämmas för sin familj!

Ingen drömmer om att öppna en äventyrsbana. Så hur kan det komma sig att Äventyrsbana Nabba är det enda som ser ut att bli verklighet?”


Nu har vi kommit

till sommaren 2004 och Madicken, den första av teaterns Astrid Lindgren-produktioner. Även detta år var Johan Fagerudd regissör. 

”Madicken heter egentligen Margareta. Men när hon var liten, kallade hon sig själv Madicken. Och fastän hon nu är stor, heter hon fortfarande så. Det är bara, när hon har ställt till någonting och behöver förmanas, som hon kallas Margareta. Ganska ofta kallas hon Margareta. Elisabet får heta Lisabet och behöver sällan förmaningar. Men Madicken har så många befängda infall och tänker sig aldrig för…förrän efteråt. Då ångrar hon sig och är så ledsen. Hon vill så gärna vara snäll och lydig, därför är det synd att det ibland inte vill lyckas. ”Den ungen får sina infall lika fort som en gris blinkar!”, säger Linus-Ida, och det är sant.”

Det var en gång en mus

och den musen hette Klas. Och han blev alltid bjuden när det var stort kalas…

Denna vecka visar vi bilder från Pedersöre Teaters uppsättning år 2003 av Klas Klättermus, boken skriven av Thorbjørn Egner och regissör var Johan Fagerudd.

”När Klas Klättermus sjunger sin visa om hur han bara vill lata sig så säger hans kompis Mårten Skogsmus att den nog var helt fin men inte precis en sång som får en att tänka: I dag ska vi vara flitiga pojkar och samla många nötter. Klas svarar att det är den inte meningen att vara heller utan att det är en fest- och sällskapsvisa som får oss att tänka: I dag ska vi vara skojiga pojkar och sjunga och roa oss och äta många nötter. Det att plocka nötter är en helt annan sak.”