Sommaren 2011

begav vi oss till Knohult för att se vad Åsa-Nisse och hans kompanjon Klabbarparn sysslade med. 

Manus hade skrivits av Thomas Krantz och Kristian Snellman regisserade.

Vi befinner oss i Purmo. Gamle hemmansägaren Efraim Nylund har gått ur tiden och det ska hållas bouppteckning. Alla är spända på vem som ska få ärva storbonden, allra mest barnen, Jan och Eva. Det visar sig dock att de inte får ärva någonting, till deras stora förtret. Hela arvet går nämligen till Nylunds gamle vän Nisse på Åsen i Småland i Sverige. Allmänt tumult utbryter men advokaten lyckas lugna stämningen. Någon måste ju åka till Småland och lämna över pengarna till Nisse. Nylunds dräng Anders anmäler sig som frivillig till uppdraget. Utrustad med en portfölj med pengar reser han till Sverige.

Med hjälp av sång och musik förflyttar vi oss till Knohult i Småland och vilka stöter vi på där? Jo, Åsa-Nisse och Klabbarparen på hemväg från sin sedvanliga tjuvjakt med landsfiskalen i hälarna. Dom lyckas dock kollra bort landsfiskalen och klarar sig även denna gång och fortsätter sin färd hem till gården. Där möter vi deras hustrur, Eulalia och Kristin som inte är på sitt bästa humör! Gården är förfallen, fähuset håller på att rasa ihop, dasset ligger i spillror, korna har gått i sin och maskinparken står och rostar. Man kan förstå att gubbarna får sig en rejäl utskällning för att de varit på tjuvjakt! Under utskällningen inträder Anders från Purmo på gården och förklarar att Nisse har fått ett stort arv från Finland.Genast börjar damerna göra upp planer på allt som ska förbättras på gården! Det ska bli som nytt! Och en ny garderob ska de ha och som grädde på moset en resa till Paris! Nisse slår bakut men lovar ändå att bjuda på en glass hos handlare Sjökvist. Anders blir ensam kvar och in på gården träder den vackra ungmön Britta. De fattar tycke för varandra men situationen kompliceras av att Brittas mor, Edla, är synnerligen ogin och avogt inställd till alla men särskilt till fattiga drängar från Purmo.

Hos handlare Sjökvist festar Nisse med sällskap på äkta Jakobstadsglass. Ryktet om hans rikedom har spritt sig och hela bygden strömmar till. Nisse bjuder alla på glass och allt är frid och fröjd. Två affärsmän slår sig ned hos Nisse med sällskap. Det visar sig att de har en likadan portfölj som Nisse. I ett obevakat ögonblick byter de ut portföljerna och tackar för sig och går. När Nisse sedan ska sätta in sina pengar på banken är portföljen tom! Landsfiskalen tillkallas och en tjuvjakt man aldrig sett maken till i Knohult sätts igång! Tjuvarna tycks ha varit synliga överallt och man springer kors och tvärs genom byn för att fånga dem.

Annons

Vi har kommit fram

till sommaren 2010. Då tog teatern sig an Revisorn av Nikolaj Gogol. Pjäsen, som skrevs 1836, handlar om en man som anländer till en mindre landsortsstad, där han misstas för en väntad statlig inspektör. 

Regissör detta år var Frits Olaussen.

Äktenskap, lögner och offentlig vanskötsel är också temat i teaterpjäsen ”Revisorn”. Här beskriver Gogol hur de ledande i en liten stad gör allt för att rädda sitt eget skinn då en inspektör från huvudstaden anländer för att se hur de sköter sina åtaganden. Alla gör sitt yttersta för att ställa sig själva i en så bra dager det bara går utan att en sekund bry sig om vad som kan tänkas vara rätt eller ärligt. Huvudsaken är att man inte blir fast i sitt fuskande… eller åtminstone inte blir straffad för det!

Nikolaj Gogol föddes i nuvarande Ukraina utanför Poltava i en polsk-ukrainsk familj år1809. Då var ju hela området en del av det Ryska Imperiet och följaktligen skrev Gogol på ryska. Trots det ryska språket, skrev han i mycket romantiska drag om Ukraina. Detta har i modern tid lett till att både Ryssland och Ukraina anser sig ha rätt till att kalla Gogol ”sin” författare.

Gogol beskriver sin samtid i humoristiska och ganska absurda drag. Det finns inga gränser för hur giriga, dumma eller ärelystna… och komiska, överheten kan bli. Han drev hejdlöst med både det privata livet med kärlek och äktenskap och om de politiska spänningarna inom det ryska väldet. Och för det mesta blev det väldigt elakt och väldigt roligt! Det senare blev dock mera ett problem än en fördel för författaren själv. Han ville ju först och främst skriva för att påverka det samhälle som han levde i, inte enbart roa.

Huvudsyftet med pjäsen var alltså att visa på hur det ryska imperiet vansköttes. Men publik och kritiker tyckte att pjäsen var rolig. Gogol lär ha blivit så missnöjd med den responsen på pjäsen att han lämnade Ryssland och levde utomlands i ca tolv år innan han återvände.

Sommaren 2009

kom Emil till Åliden. Och med honom halva Katthult.

 Vem minns inte hönorna, grisen och kalven som man kunde klappa och beundra? Och Emils pappa Anton som ofta drabbades av Emils påhitt och utbrast ”Eeeemil, förgrömmade unge!”. Emils mamma, Alma, skrev opp allt som Emil ställde till med i en blå skrivbok, ja det blev ganska många under åren. Lillasyster Ida som beundrade Emil och kunde minsann vara ganska påhittig hon också! Och Alfred, drängen, Emils käraste vän, vilket man inte kunde säga om pigan Lina, som mest tyckte att Emil umgicks allt för mycket med hennes Alfred. Dessutom var där Krösa-Maja, som rapporterade vitt och brett om alla nya hyss som den där Emil har ställt till med nu igen. Och en hel del andra Lönneberga-bor fanns också med. För att inte glömma hästen Lukas och Idas lilla kisse!

Regissör för alla dessa Knohult- och Lönneberga invånare var Göran Sjöholm. 

Nu har vi kommit fram till

2008, och den andra av Astrid Lindgrens pjäser som teatern tog sig an, nämligen ”Rasmus på luffen”. Regi Göran Sjöholm.

När man är en barnhemspojke med rakt hår som ingen vill ha, då kan man nästan lika gärna vara död, anser Rasmus. Men så får han en lysande idé. Man kan ge sig av från barnhemmet, rymma, gå ut i världen och ta reda på någon som vill ha en. Om de inte har någon annan att välja på, så måste de ju ta en, tror Rasmus.

Precis så som Rasmus hade tänkt blir det inte. Han träffar i alla fall Paradis-Oskar, som kallar sig Guds rätte gök och går på luffen han också. Och det går rätt bra ändå. Det händer så mycket när man går på luffen…