Grann kara 

i trikåer kunde man se på teatern sommaren 2015. Det var ju givetvis dags för Robin Hood. Tillsammans med sina muntra kamrater, Lille John, Röde Jill och Will, broder Tuck och syster Johanna kämpade han mot prins Johans styre av landet. Den fagra Marion som blev tillfångatagen av den elake Guy av Gisbourne och den nitiske sheriffen av Nottingham, var andra som vi minns från den sommaren. Sköna sånger och hisnande slagsmål och akrobatik, svärdfighter med flygande gnistor, blod och avbrutna fingrar, allt kan hända på scen!

Regissör var Kristian Snellman. 

Annonser

God Jul

I Underlandet är det alltid sommar. Där springer den vita kaninen omkring och är alltid sen, Hattmakaren dricker sitt té, Klumpedumpe beundrar sin rosett, Drottningen skriker att alla ska halshuggas och Kungen går på sin promenad. Alla andra invånare lever sitt vanliga liv, och vet inte vad vinter är. 

Men här firar vi jul och snart kommer det en ny sommar, med en ny produktion! 

Pedersöre teater önskar alla en fridfull jul och så träffas vi igen när gräset är grönt och myggorna biter!

Sommaren 2014

var det dags för Naturdoktorn, en pjäs skriven och regisserad av Göran Sjöholm, fritt efter Molières ”Läkare mot sin vilja”.

För 350 år sedan hade ”Läkare mot sin vilja” premiär i Paris. Det är på denna, Molières roligaste pjäs, årets uppsättning på Pedersöre Teater mycket fritt baserar sig.

Intrigen till sin pjäs tog Molière ur en folksaga, som handlar om en kung som har en dottern som blir stum då hon får ett fiskben i halsen. Ingen läkare lyckas bota prinsessan. Då dyker en fattig bonde upp, som av sin hustru tvingas spela läkare. Men gubben vet inte vad han ska ta sig till, så han tar några krumsprång inför prinsessan, som börjar skratta och fiskbenet lossnar…

Molières pjäs handlar också om en dotter som är stum, men inte på grund av ett fiskben. Hon får inte gifta sig med den hon älskar, utan bör ta en karl som hennes far bestämt. För att bli gift måste hon bli ”botad” och återfå talförmågan…

Pedersöre Teaters version ”Naturdoktorn” har dessa ingredienser med, och lite till. Handlingen är förlagd till landsbygden i våra trakter. Året är 1957. Det är strävsamma tider i vårt land. Ute i världen råder kalla kriget och i och med att Sputnik I kretsar i en bana runt vårt jordklot går vi in i rymdåldern.
”Naturdoktorn”, huvudpersonen i vår tokroliga pjäs, binder bastukvastar och kör med sin moped in till torget i stan och hans granne är f.d. finsk mästare i boxning. Pappan till den förälskade flickan är i bil & skrot branschen…

Vår mustiga komedi har lyckligt slut och innehåller också sång och musik och framförs av ett 20-tal gycklande, sjungande, musicerande aktörer.

PREMIÄR FREDAG 27 JUNI 2014 PÅ ÅLIDEN I PURMO

Jubileumsåret 2013

var ett spännande år! Femtonde spelåret! 

Främst på grund av att den fysiska platsen för teaterscenen flyttades; fortfarande befinner vi oss på Åliden, men lite längre bort, var det kan byggas kulisser och scenområdet blir betydligt större. Läktarna förstoras också, från att tidigare ha haft 210 platser finns det nu rum för 320 personer. 

Men även spännande på grund av pjäsvalet, Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter! Nästan lite för spännande för de minsta i publiken, där fanns ju vildvittror, rumpnissar och rövare, slagsmål, död och blod! Men efter föreställningarna fick de komma och se att det kanske inte var så farligt, blodet gick att torka bort och Skalle-Per var inte död på riktigt.

Även äldre i publiken blev berörda, skrattade åt rövarnas gnabb, njöt av vackra sånger och kanske torkade förstulet bort en tår i Skalle-Pers dödsstund eller när Ronja försonades med sin pappa…

Johan Fagerudd regisserade alla skådespelare i Mattisskogen. 

Den natten då Ronja föddes gick åskan över bergen, ja, det var en åsknatt så att allt oknytt som höll till i Mattisskogen förskrämt kröp undan i sina hålor och gömslen, bara de grymma vildvittrorna gillade åskväder mer än alla väder och flög med tjut och skrik runt rövarborgen på Mattisberget. Det störde Lovis som låg där inne och skulle föda barn, och hon sa till Mattis: ”Skräm iväg grymvittrorna, så här blir tyst, annars hör jag inte vad jag sjunger!”

Det var nämligen så att Lovis sjöng när hon födde barn. Det gick lättare då, påstod hon, och ungen skulle troligen bli av en gladare sort, om den kom till jorden under sång.

Mattis tog sitt armborst och slängde iväg ett par pilar ut genom skottgluggen. ”Ge er iväg, vildvittror” skrek han. ”Jag ska ju ha barn nu i natt, begriper ni det, era maror!”

Sommaren 2012

var sommaren när vi stiftade bekantskap med bröderna Brännbacka, Jonathan och Anders. De tycker att det är väldigt tråkigt i Purmo och funderar på vad de kan hitta på som skulle vara både lönsamt och upplivande.

Denna pjäs var specialskriven för Pedersöre teater av Thomas Krantz och hade urpremiär den 29.6.2012. Regissör var Kristian Snellman. 

Livet i Purmo går sin gilla gång. Alla är glada, alla är nöjda och framför allt är man överens om att Purmo är bäst!

Det är bara bröderna Brännbacka som har en annan åsikt. Dom tycker att det är trist i byn, att det inget händer och att man borde göra något för att få lite liv och rörelse!

 Bröderna funderar och tänker! Till sist kommer dom på den geniala idén att öppna en djurpark med nöjesfält! Detta kommer att slå hela Svenskfinland med häpnad! Men hur ska man få pengar till ett sånt här projekt? Man går naturligtvis till banken! Där blir bröderna utskrattade. Samma sak när dom ber sin far gå i borgen. Det blir nej överallt och hela projektet verkar gå i stöpet innan man ens har en kattunge i djurparken!

Då! Som genom ett trollslag dyker Amalia Stenberg upp!!! Bonddottern från Purmo som har emigrerat till Amerika och gjort sig en förmögenhet! Hon kan naturligtvis rädda projektet! Amalia lindar inte bara bröderna Brännbacka kring sitt lillfinger utan alla manfolk i byn! Den ene efter den andre börjar gå helgdagsklädd mitt i söcknan och börjar prata både ”heimlaga” engelska och nån sorts underlig högsvenska. Men kvinnorna rasar! Dom är förbaskade för att jordbruket går i stå och gubbarna ränner till bys stup i kvarten!

Sommaren 2011

begav vi oss till Knohult för att se vad Åsa-Nisse och hans kompanjon Klabbarparn sysslade med. 

Manus hade skrivits av Thomas Krantz och Kristian Snellman regisserade.

Vi befinner oss i Purmo. Gamle hemmansägaren Efraim Nylund har gått ur tiden och det ska hållas bouppteckning. Alla är spända på vem som ska få ärva storbonden, allra mest barnen, Jan och Eva. Det visar sig dock att de inte får ärva någonting, till deras stora förtret. Hela arvet går nämligen till Nylunds gamle vän Nisse på Åsen i Småland i Sverige. Allmänt tumult utbryter men advokaten lyckas lugna stämningen. Någon måste ju åka till Småland och lämna över pengarna till Nisse. Nylunds dräng Anders anmäler sig som frivillig till uppdraget. Utrustad med en portfölj med pengar reser han till Sverige.

Med hjälp av sång och musik förflyttar vi oss till Knohult i Småland och vilka stöter vi på där? Jo, Åsa-Nisse och Klabbarparen på hemväg från sin sedvanliga tjuvjakt med landsfiskalen i hälarna. Dom lyckas dock kollra bort landsfiskalen och klarar sig även denna gång och fortsätter sin färd hem till gården. Där möter vi deras hustrur, Eulalia och Kristin som inte är på sitt bästa humör! Gården är förfallen, fähuset håller på att rasa ihop, dasset ligger i spillror, korna har gått i sin och maskinparken står och rostar. Man kan förstå att gubbarna får sig en rejäl utskällning för att de varit på tjuvjakt! Under utskällningen inträder Anders från Purmo på gården och förklarar att Nisse har fått ett stort arv från Finland.Genast börjar damerna göra upp planer på allt som ska förbättras på gården! Det ska bli som nytt! Och en ny garderob ska de ha och som grädde på moset en resa till Paris! Nisse slår bakut men lovar ändå att bjuda på en glass hos handlare Sjökvist. Anders blir ensam kvar och in på gården träder den vackra ungmön Britta. De fattar tycke för varandra men situationen kompliceras av att Brittas mor, Edla, är synnerligen ogin och avogt inställd till alla men särskilt till fattiga drängar från Purmo.

Hos handlare Sjökvist festar Nisse med sällskap på äkta Jakobstadsglass. Ryktet om hans rikedom har spritt sig och hela bygden strömmar till. Nisse bjuder alla på glass och allt är frid och fröjd. Två affärsmän slår sig ned hos Nisse med sällskap. Det visar sig att de har en likadan portfölj som Nisse. I ett obevakat ögonblick byter de ut portföljerna och tackar för sig och går. När Nisse sedan ska sätta in sina pengar på banken är portföljen tom! Landsfiskalen tillkallas och en tjuvjakt man aldrig sett maken till i Knohult sätts igång! Tjuvarna tycks ha varit synliga överallt och man springer kors och tvärs genom byn för att fånga dem.

Vi har kommit fram

till sommaren 2010. Då tog teatern sig an Revisorn av Nikolaj Gogol. Pjäsen, som skrevs 1836, handlar om en man som anländer till en mindre landsortsstad, där han misstas för en väntad statlig inspektör. 

Regissör detta år var Frits Olaussen.

Äktenskap, lögner och offentlig vanskötsel är också temat i teaterpjäsen ”Revisorn”. Här beskriver Gogol hur de ledande i en liten stad gör allt för att rädda sitt eget skinn då en inspektör från huvudstaden anländer för att se hur de sköter sina åtaganden. Alla gör sitt yttersta för att ställa sig själva i en så bra dager det bara går utan att en sekund bry sig om vad som kan tänkas vara rätt eller ärligt. Huvudsaken är att man inte blir fast i sitt fuskande… eller åtminstone inte blir straffad för det!

Nikolaj Gogol föddes i nuvarande Ukraina utanför Poltava i en polsk-ukrainsk familj år1809. Då var ju hela området en del av det Ryska Imperiet och följaktligen skrev Gogol på ryska. Trots det ryska språket, skrev han i mycket romantiska drag om Ukraina. Detta har i modern tid lett till att både Ryssland och Ukraina anser sig ha rätt till att kalla Gogol ”sin” författare.

Gogol beskriver sin samtid i humoristiska och ganska absurda drag. Det finns inga gränser för hur giriga, dumma eller ärelystna… och komiska, överheten kan bli. Han drev hejdlöst med både det privata livet med kärlek och äktenskap och om de politiska spänningarna inom det ryska väldet. Och för det mesta blev det väldigt elakt och väldigt roligt! Det senare blev dock mera ett problem än en fördel för författaren själv. Han ville ju först och främst skriva för att påverka det samhälle som han levde i, inte enbart roa.

Huvudsyftet med pjäsen var alltså att visa på hur det ryska imperiet vansköttes. Men publik och kritiker tyckte att pjäsen var rolig. Gogol lär ha blivit så missnöjd med den responsen på pjäsen att han lämnade Ryssland och levde utomlands i ca tolv år innan han återvände.

Sommaren 2009

kom Emil till Åliden. Och med honom halva Katthult.

 Vem minns inte hönorna, grisen och kalven som man kunde klappa och beundra? Och Emils pappa Anton som ofta drabbades av Emils påhitt och utbrast ”Eeeemil, förgrömmade unge!”. Emils mamma, Alma, skrev opp allt som Emil ställde till med i en blå skrivbok, ja det blev ganska många under åren. Lillasyster Ida som beundrade Emil och kunde minsann vara ganska påhittig hon också! Och Alfred, drängen, Emils käraste vän, vilket man inte kunde säga om pigan Lina, som mest tyckte att Emil umgicks allt för mycket med hennes Alfred. Dessutom var där Krösa-Maja, som rapporterade vitt och brett om alla nya hyss som den där Emil har ställt till med nu igen. Och en hel del andra Lönneberga-bor fanns också med. För att inte glömma hästen Lukas och Idas lilla kisse!

Regissör för alla dessa Knohult- och Lönneberga invånare var Göran Sjöholm. 

Nu har vi kommit fram till 

2008, och den andra av Astrid Lindgrens pjäser som teatern tog sig an, nämligen ”Rasmus på luffen”. Regi Göran Sjöholm.

När man är en barnhemspojke med rakt hår som ingen vill ha, då kan man nästan lika gärna vara död, anser Rasmus. Men så får han en lysande idé. Man kan ge sig av från barnhemmet, rymma, gå ut i världen och ta reda på någon som vill ha en. Om de inte har någon annan att välja på, så måste de ju ta en, tror Rasmus.

Precis så som Rasmus hade tänkt blir det inte. Han träffar i alla fall Paradis-Oskar, som kallar sig Guds rätte gök och går på luffen han också. Och det går rätt bra ändå. Det händer så mycket när man går på luffen…

Året är

​2007, och vi är framme vid den fristående fortsättningen, ”Den svåra vägen hem”, av föregående års pjäs ”All vår längtan”. 

Även denna skriven av Tom Wilhelms och regi Göran Sjöholm.

Sommaren 1944 inleder sovjetarmén sin storoffensiv på Karelska näset. Finlands öde står på spel. 

Bröderna Erik och Armas Lassilas kompani befinner sig vid Koskenranta by när ryssarna anfaller. I byn finns också sårade soldater och några sjuksköterske-lottor – bland dem Eriks fästmö Veera. Armas lyckas föra Veera i säkerhet medan Erik tillsammans med en handfull soldater blir kvar för att uppehålla ryssarna.

Följande text fanns i programbladet:
”Den svåra vägen hem” är en fristående uppföljning till fjolårets pjäs, men medan ”All vår längtan” utspelades i sekelskiftet mellan 1800-talet och 1900-talet är handlingen i årets pjäs förlagd till 1940- och 1950-talets Finland. Delvis får vi träffa samma personer som i fjolsommarens produktion – nu väsentligt äldre.

På ett djupare plan handlar ”Den svåra vägen hem” om hur krig, stormaktspolitik och hemska händelser från det förflutna formar människorna – representerade av folket i en fiktiv österbottnisk by.
Det handlar om sorg, tragik, hat och tunga personliga förluster – men också om människans ständiga förmåga att resa sig, om framtidstro, hopp, kärlek och utveckling mot det som småningom skulle bli den finländska välfärdsstaten.

1940- och -50-talet var en politiskt och ekonomiskt osäker och hotfull tid. På det lokalplan – som pjäsen tar fasta på – blir försoning, insikt, solidaritet och sunt bondförnuft villkoren för överlevnad.
För att inte tala om den kärva och jordnära humorn – kanske det bästa av alla livselixir.